En av mina killar har adhd. När han fick diagnosen för 1 år sen så var det som att ens värld rasade samman. Men nu när det har gått en tid och hans medicin funkar och skolan går bättre, så känns det mycket bättre. Att få veta att man inte fått det man önskade sig hela graviditeten är en jobbig sanning. Tyvärr har han fått allt skit. Hade det bara varit adhd så hade det varit bra. Men det är talsvårigheter, hörselproblem och adhd. Det som går mycket i mina tankar nu är hur kommer detta påverka han som vuxen. Han har alltid velat bli polis. Kommer han kunna bli det? Eller kommer något av hans svårigheter sätta stopp för hans drömmar? Men han är ändå min glada och underbara kille. Även om man bara vill ge upp ibland så stärker han mig många gånger. Hans kärlek är värt allt.

Jag gör som jag brukar göra. Skriver att det var länge sen som jag bloggade sist.   Men nu vill jag ta upp ett ämne som jag tycker är jobbigt. Men det måste pratas om och det är mycket. Det är detta med mobbing. Min son är tyvärr mobbad i skolan. Och jag säger inte att han inte har gjort mycket dumt. Men i förra veckan så blev han sparkad på av  killar i klassen. Dom sparkde han i huvudet och på benen. Jag är då lycklig att det inte hände något allvarligt. Men nu har det gått snart  vecka sedan detta hände. Och som man alltid hör om så tar inte skolan saker på allvar. OCh jag måste tyvärr säga samma sak. Det är mycket snack och liten verkstad. Varför händer detta min son? Har inte han vart med om tillräcklig? Ja detta tär på mig. Kompisarna blir bara mindre och mindre av. Och snart har han nog bara sin bror kvar. Detta är inte rättvist. Vad ska man göra? Mina funderingar är att kanske byta skola på min son. Men det är inte rättvist.

Detta med mobbing tär inte bara på barnet utan även mamman som är orolig för sitt barn.

Ja då har man inte bloggat på ett tag. Ja det har varit av många annledningar. Då jag både har haft mycket här hemma och så har jag som vanligt mitt lilla kaos. Mest är det nog i mitt huvud. Men det är kaos för mig iaf.

I helgen så var min man borta med jobbet på en resa. Saknade han varje dag han var borta så att det gjorde ont. Men han hade med sig Ipaden så att vi kunde skypa. Den kom till sitt rätta nu iaf.

Sen så är det så mycket som har gått i mitt huvud det senaste.

Vi kan börja prata om detta med familj och släkt.

Att man har en släkt som inte kunde bry sig mindre om en trodde man aldrig. Dom som alltid har stått en nära hela ens liv hör inte ans av sig när dom ser och får reda på att man har fått barn. Varför kan man inte det? Det är en sån besvikelse i mitt hjärta. Och jag vet inte hur jag ska hanskas med denna besvikelsen. Jag gråter bara jag tänker på det. Är inte släkten viktigare en så? Hur svårt ska det vara att bara säga GRATTIS??? Många frågetecken har man som går.

Sen så har jag tänkt mycket på min pappa det senaste. Jag kommer inte gå in på varför vi inte har kontakt. Men kommer bara säga att det beror på han. Det känns sjukt att man kan sakna en sån sjuk människa som han. Men det gör jag ibland. Även om mycket av vårat liv tillsammans har varit dåligt så har lite varit bra. Och alla behöver en pappa. Jag har försökt flera gånger att få en faders figur. Men alla bara sviker mig och lämnar mig när jag väl tar in dom bra i mitt liv. Vad är det för fel på mig? Är jag så hemsk? Men det är därför det är viktigt för mig att mina barn har en bra kontakt med sin pappa. Så bra det nu går när det är 30 mil ifrån. Men han gör mig besviken också. Tur att jag har en bra man nu iaf som både älskar våran dotter och mina pojkar. Dom kommer iaf ha en faders figur i sitt liv. Jag vet ju hur viktigt det är. Hur mycket jag saknar det.

Men då vet ni lite nu iaf vad som går i mitt huvud just nu.