En av mina killar har adhd. När han fick diagnosen för 1 år sen så var det som att ens värld rasade samman. Men nu när det har gått en tid och hans medicin funkar och skolan går bättre, så känns det mycket bättre. Att få veta att man inte fått det man önskade sig hela graviditeten är en jobbig sanning. Tyvärr har han fått allt skit. Hade det bara varit adhd så hade det varit bra. Men det är talsvårigheter, hörselproblem och adhd. Det som går mycket i mina tankar nu är hur kommer detta påverka han som vuxen. Han har alltid velat bli polis. Kommer han kunna bli det? Eller kommer något av hans svårigheter sätta stopp för hans drömmar? Men han är ändå min glada och underbara kille. Även om man bara vill ge upp ibland så stärker han mig många gånger. Hans kärlek är värt allt.